Måndag, ensam igen

Känns så ensamt när familjen lämnats till sina respektive uppehällen och jag kommer hem igen till ett tomt o tyst hus. Mitt enda sällskap är...

Dammsugaren från yttre rymden

Känns som en evighet innan klockan är halv två och jag kan åka o hämta strömmingarna men helt plötsligt har klockan rusat iväg och jag får bråttom på slutet. Just nu känns det som att den största delen av min ensamma tid går åt till att köra bil. Jag bor ju nästan i bilen ju. Tusen mil om dagen för att lämna ett papper, eller för att köpa Kefir. Så är det nog här i det stora landet, man kör mycket bil. Därför ska det bli extra roligt att få våra bilar, snart snart, så att jag slipper få skrikstötar och så att barnen slipper skämmas på skolan. Alla andra har stora fina blanka o tuffa bilar, vi har en mattsvart slamkrypare med såna där torkade, solblekta och spruckna klistermärken på. 

Nå, dags för mej att göra mej klart för avfärd, i bil, till vatten o avloppsstället som ligger mitt inne i centrala skyskrapeCharlotte med flera vägfiler och rödljus o enkelriktade gator och folk som kör skitfort. Där ska jag nånstans hitta ett ställe att parkera på och sen leta mej in till stället där jag kan få betala vår räkning. Är rädd, osäker o blyg, vettskrämd näst intill men detta måste bara göras. Jag är inte rädd, jag kan flyga. (har sett väldigt mycket Sällskapsresan tydligen)

Tänk på mej!

//Åsa - liten o rädd (men glad)