Den vita lådan...

Lådan har stått i vårt vardagsrum, som en påminnelse, en livlina och min käraste ägodel. Det har varit en kamp, ville ha den kvar på nåt sätt, o jag ville verkligen titta när jag behövde styrka o kraft. Jag har kämpat vill jag lova. Jag är galet nyfiken när det kommer till presenter.
Hade tänkt att öppna den en lessen dag. Idag är jag glad, men kände ändå att det var dags, den kallade på mej kan man säga. Jag stretade inte emot.

Jag tog med mej lådan, la mej i solen på en filt och sen började det. Fulgråt, hulk, tårar som sprutar, klump i magen o allt av ren o kär lycka o kärlek. Hemlängtan. Jag vill krama om er alla, minst.  Jag vill rå om er, jag vill titta er i ögonen och jag vill tacka er IRL.

Ojsan, det här var jag inte beredd på. Såå mycket kärlek i en låda trodde jag inte att det kunde rymmas. Så många fina brev, kort, mail, album, böcker, foton o teckningar, Sonny-angels. Presenter, kort, dikter, servetter med kräftor på, halsband, tidningar, godis, glas o ostbågar! Snälla nån, drömmer jag?  Tänk att ni har lagt ner så mycket tid och engagemang för vår skull. Att ni är stora som vill skriva alla fina ord. Att ni tycker så mycket om mej o oss. Ni är fler än jag nånsin kunde ana. Jag vet inte, jag har vunnit absolut högsta vinsten i nåt lotteri, jag är nykär, jag är rörd, jag är evig tacksam och jag kommer aldrig nånsin mer känna mej ensam. Känner stolthet över att få vara i er närhet, ni är så jäklars bra! Jag är den rikaste som finns! Tveklöst.

När jag här hämtat mej från lyckochock, känslostormen o tårarna slutat spruta ska jag finna på ett sätt att tacka er. Min tacksamhet kommer att vara evig iaf. Det vet jag.

Jag älskar er!

Åsa - rikare än Kamprad o alla knösar i världen