Det finns... Det fanns en tapper, modig, klok och kärleksfull tjej/mamma/fru i min hemstad. Hon hette Linda. En ung kvinna, mitt i livet. En fruktansvärd sjukdom, jag avskyr ordet cancer. Linda lever inte längre, hon fick bli en ängel i eftermiddags.
Kvar finns en man och fyra pojkar. Ofattbart, onödigt och smärtsamt.
Linda har under flera års tid bloggat på Linda skriver En blogg som på något magiskt sätt trollbundit oss alla läsare, en inspirationskälla. Så mycket mod, så tapper!
Jag kan inte skriva ett vanligt Åsa-inlägg idag, om något så obetydligt som Klorin-pennor eller lustiga amerikanska händelser. Istället har jag pratat länge med barnen, återigen, om vad som är viktigt och att man ska vara tacksam för att vi är friska och har det så bra. Jag har hållit om dem hårt.
Jag tillägnar detta inlägg till Lindas familj och vänner, jag önskar er all styrka som går att finna.
Alf Henriksson har skrivit:
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer
Linda, sov i ro
Åsa - berörd
Åh så hemskt. Det går inte att föreställa sig något så tragiskt. Tårarna rann när jag läste om henne.
SvaraRaderaMin systerson fick för en månad sedan (4 år gammal) diagnosen Duchennes muskelsystrofi. Prognosen är mycket dyster, tyvärr. Man tror att sånt händer alla andra, men när det dyker upp i egen familj som en riktig djävul, då hamnar man i chock.
Viktigt det där, att påminna sig själv och andra om hur bra vi faktiskt har det. Även om sjukdomar lurar runt hörnan, så gäller det att ta vara på dagarna och njuta lite mellan alla "måsten".
Ha en bra onsdag, trots allt.
/karin
Det är så hemskt, läste hennes blogg på slutet och kände att det var påväg utför...
SvaraRaderaStackars hennes familj och vänner.
Alf Henrikson sa det så bra, passar in här.
Kram!
Tösabiten, neeej! Är det illa, fara o färde med systersonen? Snälla nån vad jobbigt. Ja visst tror man det, det händer bara andra, men tyvärr blir många kraftig medvetna om att "andra" mycket väl kan vara en själv eller när o kär. Allt för många. Jag tänker på er!!
SvaraRaderaKalas Lotta! Mmm, får svid i hjärtat!
Kram till er!
Tack snälla, jo det är illa. Prognosen är rullstol mellan 9-11 år. Genomsnittsåldern ligger på 30. Det är en mycket aggressiv muskelsjukdom som är ärftlig via mamman (som inte får sjukdomen utan endast bär på anlag). Vi har därför även testat vår son och han är frisk. Man drar en lättnande suck för egen del, men fortsätter sörja för de andra.
SvaraRaderaIngen förälder vill någonsin begrava sitt barn, oavsett ålder. Det skär i hjärtat att tänka på.
Han är dock inte fysiskt medtagen idag, mer än vissa motoriska begränsningar.
Livet är nyckfullt, det kan man inte komma ifrån.
Här strålar solen i alla fall och man blir tacksam för det lilla.
vårkram!
Lindas ode foljde jag till det bittra slutet. Josses vad sorligt det ar. Matte allt ga fint nu med familjen.
SvaraRaderaMatte pappan stalla upp och orka allt han kan. Nu far han ga upp till bevis.
Fina Linda...
Kram!
Karin: oh, vad skönt att er son inte har drabbats ändå. Jag hoppas att pojken, trots prognosen, klarar sej länge länge utan komplikationer. Livet är inte rättvist, verkligen inte. Barn ska få vara glada o friska. Det borde vara så, men tydligen inte. Jag tänker på er och hoppas på det bästa!
SvaraRaderaAnnika: Japp, han har en del att bevisa nu. Jag tror att han har drabbats av handlingsförlamning eller något, i en lång chock. Stackars barn, o extra synd är det om storpojken. Jag håller alla tummar jag har.
Kramar till er lite extra!