Frustration o tårar mildras med post

Jag kom iväg tillslut, en halvtimmes skräckfylld färd mot Social security kontoret. Vet inte vad det är med mej, tycker att det är lite läskigt att köra på motorvägen. Tre, fyra, fem i nån gång 6 filer som kör åt samma håll. Bilar överallt, dom kör för fort, dom kör om på insidan, utsidan och far som tättningar mellan alla filer. O där ibland allt detta kör tant Åsa, i sin nya glänsande farkost. Rädd, o har fullt sjå med att hålla styr på GPSrösten o höger o vänster på samma gång. Klurigt.

Kom fram, log mej igenom insläppet. Satte mej i väntrummet bland alla andra människor o väntade, o väntade. Efter 30 min kom rastlösheten som ett brev på posten. Ingen mobil tillåten, ingen mat eller dryck. Duktigsson Ström hade en banan o en flaska vatten i väskan. Hunger kom. Vågade inte äta. Hittade fyra tranbär i botten på väskan. Tuggade varje bär 150 gånger. Mätt o belåten, snart min tur. Mailade i smyg i handväskan. Såg nog inte alls skumt ut. Väntat i 2 tim o fem minuter.
Nuuu, paret före mej i luckan börjar samla ihop sina pinaler. Min tur nuuu, slänger upp handväskan på axeln, rättar till tröjan. Nu borde han ropa upp mitt nr. Men istället, ratsch, bom. Han stänger sin lucka. Lunch eller vad? Försätter mej i trans, eller chock, vägrar ge upp. Hänger kvar som en igel. Efter trettio minuter ratsch igen, jalusidörren öppnas. Mannen vrålar B117. Mitt nr, yes. Skrider fram. Drar min story, mannen köper den, verkar gå vägen. Andas ut. Borde inte ha gjort. Det visar sig att människan som släppte in oss i landet den 29 jan 2011 RÅKADE skriva lite slarvigt, den som läste in mina appgifter RÅKADE läsa fel o skrev in ett felaktigt visum under min person. Konflikt. Nähä, går inte förtsätta idag, måste få rättelse från immigrationavdelningen. Seså, chip chip, jag hör av mej när jag vet mer. Hejdå. Tog min lilla pretto-mapp o gick till bilen. Störtbölandes, så frustrerad, o väldigt less på att allt strular med papper o sånt. Orkar inte mer!  Kunde inte ringa nån hemma för support eftersom inte mobilen funkar att ringa utanför USA samtal. Ingen på Skype. Grät hela vägen hem.

Väl hemma, torkar tårar/mascara. Öppnar brevlådan. Ett brev, ett paket från Cajsas bästis B o hennes härliga mamma. Vilken tajming dom har, vilken rar familj. Tack underbara ni, ni räddade min dag, kram till er

Tillbaks på ruta noll. Jag är less på allt pappersstrul, jag är grinig och frustrerad. Tänkte ta min banan , slänga den i gatan o hoppa på den. Hade kanske hjälpt mej lite.

Nya tag imorgon, det blir en bra o bättre dag!

Åsa - lessen, arg o frustrerad