En ängel i tio år o ett tungt inlägg

Går sorg över? Nä det gör den inte, men man lär sej leva med den. Idag för tio år sedan blev en fantastisk kvinna en ängel, en kvinna som lärt mej bli allt jag är, en kvinna som brann för positivt tänkande och mental träning. En som torkat mina tårar och nästan spruckit av stolthet när jag gjort något bra. Någon som skällt på mej, någon som ville mej väl. Den som älskat mej villkorslöst i hela mitt liv. Min mamma. Min o min systers älskade mamma och vår pappas fru. Bitte, fru Thorman, vår mammutt o Lucas (o Cajsas, Biancas o Maikens förstås) mormor, hon blev 50 år gammal.

När jag födde vår Lucas i december 1999 gick min mormor bort, jobbigt så klart men naturligt. Hon var ganska gammal. Tidens gång, en föds en dör. Klart jag sörjde, o det var inte så festligt att rensa bland mormors grejer o samtidigt ha en liten parvel på några veckor att ta hand om. Jag saknar mormor. Det var ok, det var bara oturligt att det skedde precis då. Min glädje över vårt barn grusades lite. Mormor hann träffa Lucas tack o lov, men när Lucas var 8 dagar gammal blev hon en ängel.

När vi fick reda på att vi väntade barn igen, var vi inte så överväldigade, inte alls egentligen. Lucas var bara 6 månader och det kändes som att vi hade fullt upp med honom. Gravid var det sista jag önskade att bli kändes det som. Mammas reaktion var ganska avmätt o lustig. Istället för att trösta mej o få mej på bättre tankar slöt hon sej som en mussla. En vecka senare fick vi reda på varför. Mammas hjärntumör hade kommit tillbaks, efter 4 år som "frisk". Hela vår värld rasade, kaos. Det enda jag kommer ihåg var att hon sa "jag ska överleva bäbisen". Det blev en kamp mellan liv o död i 7 månader. Mamma opererades och det gick bra, min mage växte. Hennes glädjestunder med Lucas kommer jag ihåg, allt annat är som ett töcken. Julen kom, o nyår. Kändes annorlunda på något sätt. I slutet av januari upptäcktes att tumören kommit tillbaks igen, med väldig fart och mamma ville inte opereras mer, o nu så här efteråt förstår jag henne. Jag var ganska stor nu, mamma blev sämre väldigt fort och jag kände stress över att vilja ge henne bäbisen innan det var dags för henne att lämna oss. Jag gjorde allt i min makt för att få ut barnet i förtid. Jag sittstrejkade utanför MVC för att beviljas kejsarsnitt, jag tvättade fönster. Jag gjorde allt. Det gick sådär. Dagen innan Cajsa var beräknad åkte jag o Basse in till MVC.  Vi lämnade mamma för en stund och åkte på kontroll, kolla hjärtljud och vad det nu var, o för att se om jag öppnat mej något. Nope, inga tecken på att förlossningen var på gång. Vi åkte tillbaks till mamma, o berättade. Efter 45 min gav hon upp, tror inte att hon orkade vänta längre. Tror hon tänkte att jag styr upp det från andra sidan istället. Hon somnade bara in, efter 5 veckor på hospice. 5 veckor i ren förtvivlan, av ångest och bara hjärtesorg. Att se någon man älskar lida så, att se hur frustrerad mamma var över att förlora talförmågan. Skräcken i hennes ögon, all förtvivlad gråt. Finns inget ord för det. Ett helvete. Jag lyckades inte ge henne det hon önskade, jag kunde inget göra.
Linda o hennes Erik, pappa o jag o Basse var med, ett sus gick igenom rummet o sen blev allt stilla. Det var lugn o ro. Vi var glada att det var över, vi var så trötta o mentalt utpumpade men mest lättade för att mammas kamp var över. Vi drack lite kaffe med personalen, vi satt i mammas rum, hon låg där i sängen. Borta men där. Vi for o hämtade Lucas som var hos farmor, vi köpte säkert en påse godis o åkte hem. Helt nollställda, otroligt lessna så klart men nollade. Vad gör vi nu? Tankarna på begravning och förlossning snurrade. Hur gör man? Kan vi boka begravning, vågar vi det? Tänk om jag ligger o föder när begravningen är? Det var helt otänkbart. Det var bara att hoppas att saker o ting löser sig, o det gjorde det. Cajsa föddes 3 maj kl 05.30, snabbt o smidigt. En välskapt flicka som fick heta Cajsa Bitte, efter mamma. Begravningen hölls när Cajsa var 5 dagar gammal. Allt gick bra, så bra det kunde. Minnet av pappa, nybliven änkeman o rödgråten av sorg som stolt gick omkring och visade sitt nya barnbarn under begravningsmiddagen glömmer jag aldrig. Min tankar på att mina graviditeter har "kostat" tänker jag fortfarande. Vad händer om vi fler barn? Försvinner pappa då?

Sorg ter sig olika, helt klart. Med en nyfödd bäbis och en "stor" pojk på 16 månader har man inte mycket kraft kvar, o definitivt ingen kraft över till att sörja. Jag var ett vrak. Glädjen över en nyfödd bäbis, som var välskapt o en flicka dessutom o glädjen över en frisk pigg pojk i kombination med galen sorg var lustig. Vet inte riktigt hur jag klarade mej, Basse reste utomlands dessutom så jag var ensam. Om det hade hänt nu, hade jag gått sönder. Tankens kraft, positivt tänkande, stöd av vänner o familj och lite endorfiner hjälpte nog mej. Mitt sätt att sörja och gå vidare så gott det gick var att skriva brev till mamma som jag lämnade på kyrkogården för att sedan ett par dagar senare hämta hem dem igen. Breven är som en sorgedagbok och en vanlig dagbok över vad jag har upplevt i 10 års tid. Jag har en stor låda full. Varje brev har på ett eller annat sätt avslutats med en snäll o försynt, en uppfordrande eller krävande önskan om att hon ska ge mej ett tecken på att hon är med mej, att hon ser mej. Hon är rätt kass på att ge mej sånt, usel faktiskt. Tänker att jag får väl ett tecken när jag verkligen behöver.

Första året var fruktansvärt, andra med.Tredje började jag fungera normalt o nånstans runt 4 år med sorg o förtvivlan började jag lära mej att leva utan en mamma, utan en mammas omsorg. Utan kramar, utan oroliga samtal från en mamma som undrar om jag kommit hem ordentligt, utan någon som berömmer mej när jag bakat, städat, tagit hand om barn och betalat räkningar. Idag, 10 år senare, jag gråter fortfarande av saknad, jag är lite bitter för att varken jag eller Linda stolt kan visa våra barn för mamma, för att dom inte har en mormor, för att inte vår mamma fick vara stolt på våra bröllop. Bitter för att vi inte har någon mamma. Jag är samtidigt väldigt tacksam för allt jag lärt mej i och med mammas död. Massvis. Både om mej själv och om andra + en massa sjukdomsrelaterad info. Jag skulle ge min arm, mina armar för att få ha mamma här såklart, men vill inte heller leva utan all erfarenhet jag fått. Det bästa är ändå att jag har mitt gjort, jag behöver aldrig begrava min mamma mer, jag behöver inte säga hejdå. Skönt på något sätt. Det kommer något gott ur allt ont, för mej är det en sanning o en tröst.

Mamma!
Om du visste vad jag saknar dej, nästan varje dag tänker jag att: det här ska jag berätta för dej mamma eller det ska jag fråga mamma. Kan fortfarande ditt mobilnummer i huvvet. Jag önskar så att jag o Linda fått sett dej med våra barn, jag vet att du hade varit en supermormor som tagit barnen på kafé, den som stått längst fram på skolavslutningar, du hade hämtat o lämnat på dagis o skola. Det är jag bitter för, förlåt. Jag ville visa dej vårt fina hus på Vättersnäs, jag vill att du ska lära mej mer om saker du kan. Jag vill åka på resor o utflykter med dej. Skratta med dej, prata allvar med dej, bara prata om ingenting. Jag vill höra min historia, vill att du ska berätta om hur det var när jag var 6 år. Jag vill att du håller om mej mamma, jag vill att du pussar mitt hår. Jag är ditt barn, jag kommer alltid vara ett barn, ditt barn. Jag vill ha matrecept på mat som du lagat, jag vill hjälpa dej med kläder och jag önskar att du kunde sy upp mina byxor.
Jag är vuxen nu, barnen är stora. Vi bor långt bort, jag kan inte komma till dej på kyrkogården idag. Är nog det enda dåliga med vår flytt hit. Såg du att Malin var där i mitt ställe? Men jag är med dej i mina tankar, idag är en milstolpe, 10 år. Jag glömmer dej aldrig, du är levande för mej fortfarande, fast på distans.
Tack för allt du lärt mej, tack för att du gjorde mej till den jag är. Känner stolthet över att få vara din dotter, önskar bara att jag fått 20 år o tusen till med dej.
Älskade finaste mami, jag hoppas du har det bra i din himmel och att du ser mej när jag vinkar. Snälla finaste, idag, just idag, jag vill ha en tecken på att du ser mej, att du är med mej. Jag behöver det så.

Älskar dej i evighet

Din Å