Fredagen den 13 och en orm

Ja, om det finns någon som helst sanning i vidskepelsen så varför inte? Då satsar vi på en orrrrrm.
Varm dag, väldigt varm. Barn kommer hem från skola, granne Nancy sällskapssjuk. Barn som behöver få naglar lackade o Konad-stämplade. Banan-kaka. Trevligt! Tills det ringer på dörren. Korv också, trädgårdsmästaren meddelar att vi inte bör gå i trädgården. En stor svart orm har gömt sej i ett hål, en stooor rackare. För stor. Den bör likvideras. Ojsan.

Där, i mitten på bilden = ormens hål

Hela gatan var engagerad i denna orm, o vi stod o vaktade utanför dens håla. Eller ja, kanske inte jag då men alla andra. Tanken var att NÅGON skulle använda en spade när den kröp ut. Swisch floff. (hoppas inte att djurälskar-Lucas läser detta nu) Men ormen kikade bara ut lite grann, såg väl en flock människor och drog sig tillbaks igen. Så höll det på. Länge. Tillslut hade inte alla dessa modiga vuxna tid att vakta längre, med sina spadar i högsta hugg. Det var tennis och möten o allt var det nu var. De lämnade mej! Ensam med tusen barn och ett hål med en stor orm i. Ofarlig tydligen, säger dom iaf. I mina ögon: en best. Blodtörstig, på jakt efter en blondin. Mej!

Vad skulle jag göra? Jag gjorde det enda rätta, ringde Basse, bad honom komma hem snarare än fort och satte barnen på vakt med uppmaning om att dom ska prata högt och banka i jorden så att ormen stannade kvar i hålet. Själv var jag för rädd....

Mutade dem med läskeblask och chips från insamling-till-bättre-behövande-påsen. Filt o Legoskepp.
Själv drog jag mej tillbaks, in i huset och svepte ett glas vin. Jag skakade av rädsla. Fyyyyy.

Nu så här efteråt, nää. Det känns inte alls bra att utsätta barnen för ormhålsvaktande. Förlåt. Men dom gillade det nog, dom var glada o inte rädda och ormen var ju inte farlig, eller hur? Bara ful och läbbig. Ohh noooo.

Tillslut kom gatans räddande hjältar, Basse o Curt. Alla flydde inomhus utom ormfångarduon. En öl till Basse i smyg. Spadar och några djupa andetag. Jag smög in i vårt badrum, hoppade i badkaret utan vatten i såklart o tjyvkikade ut. 

Hihi, kolla Basse, han försöker banka ut besten.

Curt var inne under deras hus. Ormen var i ett rör som går från krypgrunden ut i gräsmattan, ett rör för regnvatten eller så. Basse stod vi andra änden och var den som skulle tjoff smasch slafsa med spaden när ormen flydde. Curt körde in nån slags lång ståltråd som man rensar avlopp med. Ingen orm. Skitans, det hade rymt. Och ojsan. Den stora frågan är bara, VART ÄR DEN NU?

Fick en känsla av att den krypit in i min bil o gömt sej så nu vågar jag inte köra min bil mer. Jag vågar inte duscha, jag vågar inte gå på toaletten. Jag vågar definitivt inte gå mellan våra hus. Jag är en fånge. Fångad av en orm så att säga. Önskar att det var fångad av en stormvind.

Seriöst, jag vet inte vad som händer med mej, jag är ju rädd för allt just nu. Jag har väl aldrig nånsin varit rädd? Kan det vara så att jag känner mej otrygg och lite allmänt skakig som gör att jag kanaliserar ångest på ormar o åska o läskiga motorvägar? Ja, jag vet inte men jakten på den försvunna ormen, den fortsätter hoppas jag. Inte av mej dock. För jag stannar här. Tänker inte gå ut.

Åsa - den ormrädda. Den fångade fången. Jag, en djurvän?  Skulle inte tro det, inte längre verkar det som tydligen.
PS: om ni vill veta mer om odjuret, kika här