Beer in the butt och den första nattvarden

En helg på Framfield court, vad innebär det kan man ju undra. O nää, förmodligen hade jag inte brytt mej ett dugg om man frågade för 6 månader sen men nu... Joråsåatt, här kommer svaret.

Fredag, en tråkig, jobbig och nyttig dag. Fick ur mig en del frustration och hemsaknad (Bianca o Maiken: Jag älskar er så) Sedvanlig fredagsmiddag på restaurant. Förrätt, vin och dessert. Efterföljande långis och jag kan säga att den behövdes, var helt stinn efter mat och latmaskdag.

Gick förbi klubbhuset, det gör jag alltid men i fredags var det fest där. Välgörenhet för hjärtfonden. Hög musik ekade mellan golfhålen, barn sprang omkring och de vuxna smakade på vin o sånt.

Men vilket lustigt knä jag har på ena benet? Öh...

Vi gick i tusen mil, iaf 90 minuter och jag var så trött o sliten efter tråkig dag och en mastodontmiddag så det värkte i kroppen. Njae, jag ger den promenaden endast 2 Strömmings av 5.

Lördag, har suttit med Lucas och hjälpt honom med Scienceuppgifter. Ett stort arbete som ska lämnas in nästa fredag, men vi har mycket, mycket kvar. Det är svårt, uppgifterna är kluriga och jag känner mej bara stressad. Jaja, idag har vi betat av ett stort gäng. Bara 13 kvar...

Beer in the butt chicken, förra årets trend och lika gott i år.

Ni ser ölburken va? In da butt....

Doodilidone, and well done... Jaja.

Blev gott iaf, buttkylling, vi gillart!

Vi var bjudna till en granne, föräldrarna till gullefjuns-sjuåringen. Joseph, som han heter, hade tagit sin första nattvard och vi var välkomna att fira honom tillsammans med en annan granne och diverse morförälder och annan släkt. Skön kväll, vinet var gott, trevligt umgänge och roligt i största allmänhet framförallt. Skrattade mycket åt, och med, morfadern, 74 år och som kallas Pap-pap. Härlig spelevink. Fastern var hur härlig som helst, hon jobbade på ett zoo typ och hon hade helande krafter. Hon "lagade" Cajsas armbåge som blev skavad på ett staket. På sanning, helt annorlunda. 

Där satt vi, familjen Ström, bland kända o okända människor, pratade och drack. Åt en grymmedesert med Oreos och grädde. Skrattade och jag kände, jaa, vi har det bra. Underbart att vi satt där för att fira en liten sötis första nattvard. I ett annat land, i ett annat klimat. Med trevliga härliga människor som lyssnar och försöker förstå oss (mitt) malande och som vi redan efter 13 veckor har en "histora" med. Kommer du ihåg när?... Jag är tacksam och så glad. Vilken tur att vi hamnade här, på Framfield court. Nånstans i södra USA, där det är varmt och människorna är trevliga. Med min friska och fina familj. Utan vaccin, haha. Jag är glad, stolt och förundrad över hur långt vi har kommit. Bra där Strömmings, bra.

I morgon är det mer läxor, lite förberedelser inför veckan som kommer men viktigaste av allt. Cajsas barnkalas. I ett stall, med svenska och amerikanska kompisar. Hon längtar så, och för mej är det en milstolpe. Ett minne för livet hoppas jag. Vi har beställt en tårta också, en slajmig plastig onyttig o ohälsosam sak. Men den är viktig, ett statement. Förlåt Linda, jag kunde inte baka den själv. Men om du hade varit här hade du fått baka den. Då hade jag varit helt nöjd. Tårrrtor på rikigt

Nu så, mascaran är borttvättad, barnen bäddade och japp, sovdags för Åsa. Tack för att ni läser och kommenterar, det gör mej glad mitt i min bergodalbana som jag lever i. I The United States of America, i ett subtropiskt klimat, o vårt Määääster bedroom o grymmehärliga grannar o nya vänner. Men mitt hjärta, det är fortfarande hemma i Sverige, hos Bianca o Maiken, hos Linda, hon vänner som jag saknar och älskar, hos pappa och svärföräldrarna, på filmjölkshyllan. Sittandes på en mellanlagrad Grevé. Hållandes en stark god kaffe. I landet lagom, mellanmjölkens land. 

Good night America - wherever you are.

Åsa - mer känd som Jack Killian (the midnight caller)

PS: och jag känner en tjej, vars far jobbade på järnvägen. Hon är en jäkel på Mc Gyver rullningar.... Hjärtan till dej!