Lycklig...

Ibland, långt ifrån alltid, känner jag mig fullkomligt lycklig. Allt är så där heligt, perfekt och bubblande. Känslan av att känna mej rik, inte av pengar utan rik på andra saker. Tillfällen som maxat alla fina positiva känslor, när lycka o glädje ligger i spinner någonstans i hjärt-trakten, pirr i hela kroppen. Känslan av att vara odödlig, oslagbar o älskad. Känslan av kontroll på ett okontrollerat sätt.

Jag är lycklig...

När jag ser allt det fina i våra barn.

När jag känner evig kärlek o beundran för Basse o glädje över att han vill vara min

När saknaden efter mamma inte svider

Tycker att jag duger som jag är

När min älskade syster mår bra

När jag får ge o ta emot kärlek från fina vänner

När jag kan vända saknad till något positivt

När jag inser hur lyckligt lottad jag och vi är

Känslan av att ha en kropp jag kan utnyttja till fullo

När oro inte existerar

När framtiden känns ljus o positiv

Känslan av att ha varit duktig

När jag fått energi av människor jag träffat

Känslan av nyupptäckt färdighet hos mig själv

När jag märker o ser att människor läser det jag skriver, och att jag får kommentarer

När jag känner mej viktig, behövd, älskad o respekterad, när jag förstår att jag spelar roll

När allt detta sker på samma gång, då känner jag mej euforisk, lyckligast i världen och som på moln. Som en blixt från klar himmel, som en tonårsförälskelse, som högsta vinsten.
Det är lätt för mig att bara rusa omkring i livet, göra saker utan att tänka, rutinmässigt säga att jag älskar dig till Basse. Lyssna med ett halv öra på Lucas som pratar om något för mig helt ointressant. Gnälla för att Cajsa inte hängt upp sin kjol. Oroa mig för hösten. Jag borde stanna upp o tänka igenom saker o ting lite oftare. Det gjorde jag nyss, o det slog mig, jäklar vad lycklig jag är!


Jag önskar er också lycka, det önskar jag alla!

Åsa - den andra sidan av mig själv