Älskade fina härliga modiga o tappra barn! Har varit o lämnat dem på skolan efter en väldigt orolig natt. Önskar att jag kunde säga att det gick bra på skolan men det kan jag inte för det gjorde det inte, det gick alldeles apa-dumt-fel! Basse o Lucas gick till 5:ans klassrum och utanför där sa Lurreburr, äh, pappa, vi går inte in, jag pallar inte detta.... Aj!
Jag följde Cajs till hennes klass, o när det stod klart att jag inte skulle få vara med henne i skolan idag började pyret att gråta, inför klassen. Stackars stackars lilla spagettibenet. Hon tittade på mej så där som "vad gör ni mot mej, jag dör" med superlessna ögon o ett kroppsspråk som visar FLYKT.
När jag mötte upp Basse efter våra lämningar var han helt ask-grå i ansiktet. Snabbt ut och runt hörnet. Där ställde vi oss, vuxna människor och grät. Tror att det var något av det värsta jag/vi har gjort nån gång. Varenda minut nu fram till att jag får åka o hämta på skolan känns som en evighet. Var lite inne på att ha en vinprovning här hemma nu, fredag förmiddagsvariant. Många flaskor som skulle testas tänkte jag, ååå. Faller på att jag måste kunna köra o hämta dem. Jaja, nu har det gått snart tre timmar, bara.... TRE timmar kvar. Snigelsakta går tiden. Varför utsätter vi dom vi älskar mest för detta? Jag är arg, lessen, förtvivlad, maktlös och lite stolt. Jag vet att det kommer gå över, dom kommer att finna sin plats i skolan och dom kommer att lära sej språket men fram tills dess då? När varenda minut för dem är plågsam. Är detta verkligen rätt att göra? Arrgghhhh.
I eftermiddag ska jag köpa en ponny, en ferarri, allt lego o alla schleich-hästar som finns. Koka ett badkar fullt med macaroni and cheese och fixa ett årskort på ishockeymatcherna.
Eller så håller jag bara om dom länge, pussar dom på pannan och säger: jag är stolt över er!
Barnen Ström: jag älskar er förbi månen o till stjärnstopp o tillbaka. Hela tiden, varje sekund för all framtid.
Äh, jag tar mina ben och går en sväng ute, solen skiner och, ja jag vet inte! Ska gå ifrån allt neggo och ta nya tag, tänk på mej!
//liten liten Åsa (pip pip)
Hej, hittade din blogg någonstans i cyberrymden och kan bara säga - håll ut. Det kommer att gå bra, det är läbbigt första tiden i skolan men faktiskt tror jag att det är värst för er vuxna.
SvaraRaderaVi kom till CT för 2,5 år sedan coh när skolbussen kom första dagen så var det pirrigt men barnen var helt ok när de kom hem. Jag gick som på nålar hela dagen.
Om du vill ha mina erfarenheter så gå in på min blogg, augusti/september 2008.
Kul med en ny svensk i USA blogg världen! Välkommen.
Åh, vad jag känner igen mig. Det blir bättre. För varje dag!
SvaraRaderaDet här är vad jag skrev vår första skoldag:
http://annasweden.blogspot.com/2008/09/dagen-med-stort-s.html
Lycka till och trevlig helg!
Det bliiiir bättre och du ska vara stolt att de stannade kvar! Vår Liisa slängdes in på dagis UTAN inskolning och Bella körde igång high school. Det var tufft men barnen klarade sig SÅ bra och det kommer dina också att göra!
SvaraRaderaLycka till med allt och välkommen över pölen :D