Pojke på äventyr....

Igår direkt efter skolan hängde Lucas med ett gäng pojkar för att titta på en skolfotbollsmatch, den sista för säsongen. Det spelades precis utanför skolan, o de ville gå dit utan föräldrar. Eftersom det är skolan som ordnar så känns det lite tryggt, o det var intyg från föräldrar, stämpel på handen. Klara regler vad som gällde vid upphämtning, fulladdad mobil o pengar till mat i fickan. Men ändå hade jag fjärilar i magen, är inte ok med att lämna honom sådär på offentlig plats längre. Har jag blivit amerikaniserad? Är det omgivningen som skrämt mig? Det ÄR lite mer ruffigt här än vad det var hemma även om saker o ting hände hemma med såklart.
Här är det läskigare, två skolor i vår närhet har haft lockdown denna vecka, där man misstänkt allvarliga hot mot skolan o elevernas säkerhet. Misstänkt vapen på den ena o ett skriftligt hot till den andra. Vid lockdownlarm gömmer sig alla på bestämda platser, bakom hyllor, under bänkar. Lampor släcks, alla är tysta. Dörrar stängs. I Cajsa skola övas lockdown en gång i veckan, i då brukar hon passa på att göra lite på matteläxan där hon sitter under ett skrivbord. Usch, får ont i magen bara av att tänka på lockdown.
Lucas hade det väldans bra i alla fall, han o kompisarna hejade som tokar på Bailey middle school, o skolans lag vann också tillslut. Dom åt baby back ribs o drack läskeblask. Kollade på söta cheerleaders. O en tjej i SJUAN kom fram till Lucas o sa: I love you....
På kvällen var pojken vääääldigt risig i magen kan man säga, men det var värt det tyckte pojken men smeknamnet Sweden, han med vilt hår o glesa tänder. När han kom hem o min oro var borta, då höll jag om pojken länge, kände stor kärlek, ömhet o tårsvid. Min lilla pojke, han som för 8 månader sedan började i ny skola, i nytt land med nytt språk. Pojken som kämpat med skolan, o han som fyra veckor i rad kommit hem med 105% rätt på proven o som går i honorsclass i matte. Han som längtar hem till svenska kompisar o alla andra hemma. Pojken som leker med Lego i smyg, han som är så kär i sin svenska flickvän Sanna som är huvudet längre än honom, o supersnygg. Min lilla pojk som älskar revben och som knäckt alla sociala koder för länge sen. Han är den som blivit mest anpassad här i vårt nya land, den som är mest amerikaniserad. Jag är galet stolt över vad du har åstakommit Lucas, du har överträffat alla mina förhoppningar. Snälla, väx inte ifrån mig bara, var min lilla pojk så länge det går. Jag tänkte mej sisådär 20 år till eller så. Jag kan bo spartanskt, gör inget alls. Under trappan i ditt o Sannas hus.... O jag kliar ditt hår till o med på din lunchrast om du vill. O lagar morsans kebab varje dag. Men städa ditt rum Lucas, det gör jag inte. Det får du eller Sanna göra faktiskt. Ska vi säga så, lilla lurreburr? Det gör vi va?

Hälsningar

En skraj o stolt mamma