Att skämmas öronen av sig och ett fint team

Häromdagen, en sån där stressig och hur mäckig måndag som helst, så fick jag ett akut trängande behov av en röd paprika på vägen hem från high-heelsridskolan. I bilen satt Cajsan och Piff o Puff eller Piggly o Wiggly eller Vegas o Stella eller kort o gott GRYTDJUREN (o näää, jag menar inte gryta som man kokar i utan gryt som det bor grävlingar i)
Vad gör man? Stannar snabbt på Foodlion, en butik som inte toppar min favvolista men som dock säljer röd paprika fiffigt nog på vägen som leder hem. Jag stannar till, frågar Cajs om hon vill följa med in, men nää, hon o hundarna sitter kvar i bilen. Jag låser bilen, trippar med lätta steg in i butiken, grabbar en paprika á 3 dollar, en påse hundben, färdigskuren sallad o undrar just om jag borde ha en packe plastpåsar eller nåt. I ärlighetens namn förvandlades paprikainköpet till en halvfull kundvagn men fort gick det, tyckte jag.... Vrål i knasterhögtalarna. Knaster mummel, mrs Stroem till informationen, mrs Stroeeeeem. Fasen! Hjärtat i halsgropen, springer fram till, oh noooo.... polismannen som står där o väntar. Tusen tankar i huvvet, han lägger sin polishand på min axel och ber mig komma med här. Skojar ni vad jag hade tusen jobbiga tankar. Det visade sig att Cajs hade blivit rädd för knarkarna (?!) som gick utanför bilen.... Öpnnat dörren av någon anledning, som var larmad tydligen. Stängt dörren igen och blivit hysteriskt rädd o gallskrikit. Så pass högt o panikartart att polisen hade kommit fram till henne i bilen, bett henne öppna och fått förklarat för sig vad som hände. Undrar just hur hon förklarade det där med knarkarna? Usch, fy vilken ångest, vilken jobbig grej. Jag gillar inte att lämna barn i bil, jag gillar inte att mina barn blir så rädda och jag gillar inte att polisen eftersöker mig. Ja, där här ni en cofession, sådan mor är jag tydligen. Fy på mej, jag skäms. Det bästa med mej är ändå att jag står för det och skriver detta här, vilket nu kommer läsas av massvis av människor. Skammen blir ännu större, o det är inte mer än rätt åt mej. Nu är det färdiglämnat i bilen så att säga.

Team som i cross country team. Lucas träning två dagar i veckan efter skolan, 30 barn, de flesta i 7an o 8an. Idag var det springtävlingspremiär. Joråsåatt.... På´t igen fru Ström, hejja, packa matlåda, extrastrumpor. Skriv ut listor, ladda kameran och se till att komma i tid. Övertyga, peppa och stoppa en servett i fickan.

Bailey Middle School X-country team 2011-2011. O jag har en
pojk med i laget. Den blonde, ni ser va? Han har klipptid på
lördag, nu står jag inte ut längre.
 

, 

The son of the speaker-man 

Käck hejjarramsa som jag redan glömt

Succéspurt av Lucas, grym. Nu ska vi vässa kondis, styrka o
uthållighet också. Bra gjort Lurreburr, duktigt!

Men så var det där med fint team ju. En pojk i Lucas lag, han är inte så snabb, inte alls snabb egentligen. Han var verkligen hur sist som helst, men han kämpade, slet och sprang fast i knappt styrfart, men han sprang. När alla andra var i mål, då såg man pojken komma stretande i horisonten. Som på signal sprang alla hans lagkamrater, inkl Lucas, trots att de redan sprungit häcken av sig, mot pojken, ivrigt visslande och ropande och så följde de honom hela vägen in i mål. Stort jubel av alla som var där och där o då kunde jag inte hålla tårarna borta - igen! Så fint gjort av alla, en fin gest, o vad det betyder för den killen, det har jag nog inte förmåga att tänka ut ens. Ovärderligt! Säga vad man vill om amerikanare och deras skrävlarförmåga och sätt att framhäva de duktiga. Vetekatten om jag inte tycker att de är ännubättre på att peppa och supporta de som är sämst. I alla fall när det gäller vissa saker....

Här kommer de och hejjar fram eftersläntraren.

Ni ser va? Vad han sliter och vad alla andra nästan föser fram
honom med tillrop och applåder. Dagens finaste!

Efteråt fick de tilltugg, bagel o banan. Vatten och energidryck. Najs

Jag har fått så många mail från läsare som vill se bilder på både mej, hundarna och tränaren i X-countrylaget. Här kommer några som ni gärna får skriva o klippa ut, ni kan ha i plånboken eller till o med rama in om ni vill. Tänk då på att jag gärna blir inramad i guld. O nej, Robin 18 från Trollhättan, lättklädda bilde blir det inget med serrö. Köp en Elloskatalog eller nåt sånt. Ok? Ni andra, vassegoa, njut och förundras. Jag vet, jag är för härlig när jag är på det här humöret :-)

Sådär ja, nu är jag helt slut efter min confession och min fulgråtsattack som kom när jag såg bilden av eftersläntraren. Det här med att blogga ska jag berätta för er, det är superjobbigt och svårt emellanåt, o nu tar jag mej för pannan också, sådär 60-tals teatraliskt.

Åsa - som tycker det är apasvårt att komma ihåg filmcitat men ett kan jag! Run Forrest, run och det får avsluta inlägget onsdagen den 12 october. Korv också, inser nu att min otursdag är i antågande. 16 oktober.