Min röst blir inte hörd och lite andra frågor....

Jorå, veckan går så bra så bra men också alldeles för fort. Jag väljer att se det som ett tecken på att vi har det roligt, snarare än att vi har för lite tid kvar. Barnen har från o med idag skolledigt, väl unnat dem. Trötta som små björnungar på väg in i vinteride, små i sinnet i farmen o faffens omsorger, också det välunnt. Deras vardag är annars så väldans vuxen och krävande. Måste vara skönt att få vara barn på riktigt en vecka eller så.
Många skratt och knasigheter, sköna samtal och farmors köttfärssås som är barnens favvo. O förmodligen har jag pratat hål i huvvet på våra gäster för idag har jag ingen röst. Låter som en kraxande kråka som väser ut vokalerna jag saknat i ett av mina Word feudspel. Får vila min stämma idag, till allas lättnad tror jag.
Igår firades Lucas födis lite i förväg av farmor o farfar. Han fyller i december. O glad blev han, o överraskad till max. Ett xbox 360 i någon ny version. Jag fattar inget, jag orkar inte engagera mej i spel visst. Men det jag däremot berörs av är pojkens otroliga tacksamhet. Känner stolthet över pojken som har förstått att tacksamhet också är en gåva att kunna känna. Kramp i hjärtat när tårarna rinner på björnungens kinder, när han frågar: är det sant? Får jag denna? Då är jag en stolt mor, trots att det rinner krokotårar ner för Lurreburrs kinder. Jag är glad för att han är tacksam och inte bortskämd snorunge som knappt säger tack. Han är fin min pojk, det är han allt.

Det som var lite knasigt men också lite roligt var att i all uppståndelse även Cajsas födlis firades trots att hon fyller i maj först. Hon var snabb i huvvet och sa, mmm, vi firar i efterskott va? Väldigt glad för sin present hon med, en karaokemaskin och en stativ till mikrofonen. Nu attans har vi teknikfrossa igen i det Strömska hemmet. O Cajsa står i sitt rum, framför spegeln o sjunger pophits så väggarna skakar. Lucas spelar spel (o då är det INTE smurfspel eller Tomas tågetspel...) med sina sladdlösa fjärrisar o är lycklig o tacksam.

Frågorna denna Thanksgivingvecka är som följer:

Kalkonen, ska den kryddas med något förutom stuffingen? Salt o peppar eller vad?
Är pumpapaj verkligen gott?
Passar merlotvin till potatismos?
Vad gör man med resterna?

Imon smäller det, kalkon ska tillagas, vi kommer hamna i matkoma. Gör inget, upplevelsen o sällskapet är det viktiga. O jag antar att det är jag själv som styr hur mycket jag stoppar i mej va?
O sen på fredag, då är det black friday. Verkar som att ett helt samhälle avvaktar denna galna reans dag som startar då. USAs svar på gammaldags mellandagsrea fast innan jul. Affärerna öppnar vid midnatt. Verkar vara ett spektakel utan dess like. Är det sevärt, ska vi gå ut o titta på detta?
O när Thanksgiving är över o passerat då sätter julförberedelserna igång. Har ni hört på maken va? Grannar har tjyvstartat med julbelysning i grälla färger med kransar o röda rosetter i varje fönster. O vi promenerar förbi på kvällen o shorts o kortärmat. 22 grader varmt o jag känner noll julstämning. OCH, vi är ju inte ens där, först ska vi Thanksgiva ju. O sen på lördag, då laddar jag om så gott det går. Inleder vårt julfirande med ett gäng svenska familjer o barn i vårt hus med taco-frossa på papperstallrikar o udda stolar. Är det inte juligt så säg?

Alla förutom jag o Cajs är på golfbanan just nu, det enda som hörs är Cajsas vrölande i karaokemaskinen på ovanvåningen. Solen skiner, Åsa kraxar, Basse är ledig och kalkonen är stor. Precis som det ska vara en vecka i november antar jag.

Åsa - tala är silver, tiga är GULD!