Oooops I did it again?

Allt verkade så frid o fröjdigt, harmoni, barnen var vattenkammade. Kläderna strykta med veck på ärmarna. I ugnen puttrade himmelska gratänger o änglarna spelade. Mamman hade kontroll, julefrid och rimfrost. Paket inslagna så där fint utan knöliga sidvikningar och tejpen var slät utan bucklor. Inga världssamvetestårar, ingen stress och inga som helst panikinhandlingar och vidbrända köttbullar. Underbar tid, den bästa!

Men, för så klart kommer det ett MEN här, tillslut snurrar julkarusellen snabbare, tejpen buckar sig, upptäcker att ÅÅÅÅ det saknas ett paket till den eller den, o vi som ska dit om en timme. Håret är tovigt och ögonbrynen växer helt vilt i hela ansiktet. Jag träffar utsatta kvinnor o barn på härbärgen, jag tänker på dem som är ensamna. Basse är i Orangenburg, hela tiden o jämt. Jag är dubbelbokad, trippelbokad och jäklar vad kul jag har emellanåt, det har jag men uhu, tröttman kommer som ett basebollsträslag. Barnen längtar efter pappa, mamma längtar efter sin man. Vill inte vara ensam, varken utan man eller familjen i Sverige. Vill att alla ska få välja vad de ska äta till middag, vill att alla ska FÅ middag. Luciamorgon. Jag väcker Cajsa i min gräsligt fula skrikrosa/röd/grön/vit randiga morris, håret som en kvast, o ett tjockt blockljus i händerna. Falsksjunger på mitt finaste för den lilla varelsen som vaknar i chock. Men mamma, varför gråter du?

Cajsa Majsa som Nordskogens lucia
2010. 

Att jag sedan satte mig och snabbspolade igenom Luciaprogrammet på SVT play gjorde inte saken bättre. Hemlängtan, o snälla nån vad den satte klorna i mej. Var inte alls beredd på det. Jaja, med tanke på att längtan är ett tecken på att... ja ni vet vad jag menar vid det här laget, det är ok att längta. Men då, där o då fick jag nypa mej lite i armen, säga till mej på skarpen. Ta ett steg utanför mej själv o titta på vad jag gjorde och varför o hur kommer det sej o allt sånt. Jag var sliten, trött o orolig. Det vi har gjort på dessa 10 månader, vi har gjort massvis. Många besök, varje dag är en upptäcktsresa. Språk, skola, kultur, hundar, umgänge, volontärarbete och jag vet inte vad. I ett främmande land utan älskade vänner o familj.O mitt i detta hamnar Basse i företagets värsta kris nånsin. Aldrig nånsin har vi eller företaget varit med om något likande. Tanken var ju att vi skulle flytta hit och liksom skörda frukt av hans tidigare hundår o slit. O så händer det här? Jaja, vi är van vid hårt arbete, att Basse är borta mycket, att företaget kommer på tal ofta ofta, men nu, det här året har det varit för mycket ärligt talat. Han sa redan i April att jag tänker inte vara den första som lägger mej o ger upp. April....Basse är trött, sliten, glåmig, oförmögen att ta till sig vardag. Hans hår ser faktiskt dammigt ut.... 

Lite som Einstein faktiskt när jag tänker efter, så där grådammigt o glasögon på sne.

Inom mej finns det dock en lite optimistisk klämkäck hurtbulle som viskar i mitt öra; Åsa, ni har lärt er såååå mycket, o det kommer något gott ur allt ont. O yes, det tror jag på! Ser fram emot den dagen, mycket!

Inte konstigt att vi inte har maxade kraftdepåer att ta av. Det är ok, men nånstans var det något som fick försakas. Bloggen! Förlåt mej för det. Men ni förstår, så mycket partyn, kalas, fester och mingel jag har gått på de senaste 3 veckorna. Skojar ni vad kul! O gott, o trevligt. Eggnogg, knytkalas till galenskap. Party, huvudvärk. KLACKSKOR inomhus, glitterögonskugga och medhavda finurliga presenter. Så många paket jag slagit in till okända mottagare, så många turer till härbärget. Mat i konserver, snask o tandborstar. Många goda kramar har jag fått av rufsiga kvinnor med trasiga tänder. Fint, lärorikt och annorlunda . Jag lever i en amerikansk dröm, tacksam för det. Men jag har visst inte oanade krafter. Fick hushålla lite.

Det viktigaste för mej är ändå att ta hand om de jag älskar mest i hela världen, o se till att dom mår bra, se till att vi som familj mår bra och har det bra tillsammans. Vi reser bort nu, stänger dörren från insidan på en resort. Slickar våra sår, umgås, pratar, leker, läser en bok, tränar, solar, badar och limmar ihop oss igen. Längtar, vi behöver det så mycket. Även om Basse säkert kommer jobba litegrann så är vi iaf tillsammans. Härligt.

Jag trodde jag hade (för första gången i mitt liv) kontroll och julglädje. Den har tappat lite glam och stjärnglans. Det gör inget, det kommer fler jular. O då gäller: gör om gör rätt. Det är nog ok att tacka nej, att sålla, att ha knölig tejp på paketen o kanske tillomed ta med något färdigköpt på knytis. Det som jag är glad för och som gör att jag ändå gillar jul 2011 lite mer är att jag har haft förmånen att volontära, hjälpa o ge mycket mer än jag nånsin gjort. Det känns relevant för mej. Skönt i mitt hjärta. Tacksam att jag får o kan, önskar att jag kunde hjälpa alla.  Det är ändå med sorg i hjärtat jag måste skriva:

Julen vs Ströms 1-0. Jag som trodde jag hade det som i en lite ask. 

Jag kommer tillbaks efter jul men tills dess vill jag att ni lovar mej en sak, ok? 

Var rädda om varandra, stressa inte ihjäl er, ägna en tanke åt de som ensamma och strunta i om tejpen är knölig på baksidan av paketet. 

Önskar er en riktigt fröjdefull jul!

Många kramar

Er lilla kärleksfulla hoppetossa, grinch, ytligdjupa, syster, dotter, svärdotter och vän

Åsa