Isglasskris

Mm, idag är tanken att vi ska dela ut 1245 styck läskiga fast poppis isglassar på lunchen i skolan, ja det där jag skrev om häromdagen. Lite freezer pop crisis på morgonen. De hade inte fryst sej, vi har alltså stoppat in lådor med såna där tinade saftisglassar i cafeterians frysrum. Smart va? Vi hade ju tillomed öppnat kartongerna... I morse gjorde vi en utifallatt check, oh nej. Inte så där värst frysta. Kris, på riktigt. Är ju inte jätteroligt att behöva ställa sej på skolgården o ropa till alla skolbarn med biljett för isglass i handen att we are soooo sorry, ingen freezerpop idag. 

Vi har lagt ut glassar på plåtar, möblerat om hela frysrummet för att få plats. Frysen är lika stor som mitt vardagsrum. Ökat kylan till minus 700 grader typ och håller alla tummar för att alla hinner frysa. Som på löpande band håvar vi ut de som stelnat till. Eh? Kallt! Shorts o linne, inga vantar. Har lämnat skolan nu och lämnat över till teamet i  6th grade. Värmer mej med hot chocolate (lögn) på biltvätten för att tina upp. 

Så kan det hända i fru Ströms liv, spännande hela tiden.

Nej tack isglass liksom.

Over and out, 

Your icegirl living on the edge.

Fru Ström räknar ess

I fredags gick jag till skolan, upp för trappan, glad i hågen, för att samla in 8th grade klassernas Ace-siffror. Alltså, Ace är man när man gått hela veckan som elev utan att få en anmärkning eller misskött sej på något sätt. Är man Ace blir man belönad, såklart. Varannan vecka är det jag o min kompis Debbie som delar ut Ace awards o varannan vecka är det rektorn. Han, Mr Thomas, Mr Chad Thomas, han gör det lätt för sej. Hans Ace awards kan vara 10 minuters längre rast en dag, eller flip flop Friday (jippy) eller kanske lite disco på lunchen. Jag o Debbie får det lite värre. På onsdag lunch ska vi dela ut isglass. Först dela ut biljetter i klassen till de skötsamma Ace eleverna, sen under deras enda rast på hela dagen, 20 dyrbara minuter, stå som fån o dela ut isglass med vantar på händerna o saxar i högsta hugg. Freezer pops. Som ska handlas, frysas, förvaras nånstans innan utdelning. Hatar freezer pops. Kladdiga, illfärgade, syntetiskt snaskesnuskskräp. Barnen gillar det tackolov och då blir jag ju poppis. Hoppas jag!

Tanken är att alla 16 8th grade hemrumslärare sätter ut sitt antal Ace på en liten tavla utanför klassrummet så jag kan smyga lätt o likt en skugga i korridoren och bara skriva ner. Tanken är god, borde tagit 3 minuter. Projektet tog en faslig vändning redan vid dörr 1, o vid dörr 2, dörr 3. Katten också, ingen hade satt ut sitt Aceantal. Hellmutt, bara att görat, knacka på dörren till Mr Walkers rum. 37 mustaschfjunisar och kajalögda Victorias Secret look alikes sitter o lyssnar på en genomgång av nåt algebraaktigt. Dödstyst. Ehum, hi mr Walker. I'm sorry to interrupt. Tusen ögon som illglor. Bister Mr Algebrabesserwisser. Visk visk kajalflickorna viskar it's Sweden's mom. Jag vinkar lite käckt o tänker att ooops, syns det att jag kommer direkt från träningen? Kannn aj havvv jår ejs kaunt pliiiis? 35, rapp som en iller väser Mr Walker, kajalögonen granskar mej. Får panik o känner mej tvungen att scanna klassen för se om Lucas sitter i just detta klassrum. Har inte koll på Swedens schema ser ni. Hinner inte se, viftar lite käckt åt alla håll utifall att han sitter där min pojk, smyger ut o självdör mot dörren på utsidan. Puh, one down, 15 to go. 

Resultatet blev sisådär, 354 Aces, hälften av alla elever i åttan och min pojke är en av dem :-) Många grälla isglassar ändå. Måste leta på 4 volontärer som kan hjälpa att dela ut annars tar det hela rasten o det vore ju förfärligt. Måste göra allt i min makt för att fjunisarna o pandaögonflickorna ska tycka om mej känns det som. Är fasen livrädd nästan. 

Har sorterat biljetter, lagt i små påsar, stavat lärares namn rätt. Tillbaka till skolan o gör om proceduren. Hi Mr Walker, sorry for interrupting again, here are your Ace awards bla bla. And yes, I'm Sweden's mom, have a good one pandaungar och glöm inte tacka tant Asa aursa osa azza för isglassen liksom. Typ så kommer det bli, not.

Create a great week som Mr Thomas aka slöfocken säger.

Åsa - Sweden's mom. Älskar kajal också

Hur Amrisarna gör det...

Jag smäller av, wow! Så många gulliga komplimanger på min instagram, facebook o mail att jag blir alldeles tuppig och mallig. Tack, ni är bäst och i all hemlighet hade jag bestämt att japp, får mitt första inlägg på länge över 100 läsare, ja då fortsätter jag. Heliga makaroner, passerat 200 med råge. Kul! Ni har inte glömt bort mej. All kärlek till er! Känner mej lite ringrostig men ge mej lite tid så kommer jag nog in i mitt gamla vanliga bloggflow.

I alla fall, hur som helst. I min eventuellt av mej påhittade frågelåda kom ett blygsamt men gulligt mail:

Hej Loppan!

Vad kul att du är tillbaks, har saknat dej! Mitt förslag på saker att skriva om är skillnader mellan Amerikaner och Svenskar. Seså, varsågod.

Jag som skriver heter Majgull, jag är en härlig frisk fläkt på äldreboendet Söderläget i Köpinsvik. Jag leder pensionärsinternetklasser på tisdagarna kl 10.

Med vänlig hälsning,
Majgull - ditt största fan



Men då så, tack Majgull. (fasen Åsa don't go there again, påhittade frågelådor och allmänt blaj, sorry!)

En ny bloggkategori är född. Hur Amrisarna gör det. Del 1 kommer här:

Bumper Stickers

En inte alldeles ovanlig syn när man kör omkring

Måttlighet är en dygd sa mamma, och det lever jag efter förutom när det gäller nagellack. Men här har inte mammorna lyssnat på min mors råd. De flesta eller kanske snarare många Mom Taxis (bara det...) har ett gäng snitsiga klistermärken och eller magneter bak på sina bilar, minivans, amerikanska rymdfarkoster som dom kör omkring sina kiddos i.

Poppis typer av bumperstickers är:

Allt väl, fint och gulligt på alla sätt om än lite ovant att se bilar som används både som taxi, anslagstavla och bekräftelseforum. Man kan också köra på streckgubbevarianten:

Pappa, mamma, flicka pojke och bäbbe, hund o katt. Ok.
O jag är säker på att det finns stickers med både häst o hamster om man vill.

Som jag kommer ihåg det så hade bilarna hemma i Sverige väldigt sällan bumper stickers, kanske nån enstaka eller så men absolut inte i den här amriska utsträckningen. O vem är jag att döma, klart fru Ström har fallit till föga hon också liksom....

Äkta coolt va? Men det är hög tid för biltvätt av min Mom Taxi.

Kom ihåg det bara, när det gäller allt. Måttlighet är en dygd för det har min mamma sagt. En annan rolig sak är uttrycket ta sitt förnuft till fånga. Har fnissat hela dagen åt det, låter helt weirdo och charmigt på samma gång. 

Bjuder också på en kvalitetsbild från planeringsmötet igår.

Vad ska man säga? Underbara tjejer är det i alla fall, o jag får hänga med dem. Sann lycka liksom.

Med den bilden avslutar jag för idag, mästarbilden ger er dock en cliff hanger till nästa gång. Appetizers.... 

All kärlek, 

Åsa - måttlighetens moder typ

Saker och ting...

Hej!

Det kan vara så att jag har fått förnyad bloggkraft, och ingen är i såna fall gladare än Kalaslotta, Tack för pushen honung!

Tänkte jag skulle sammanfatta mej lite, o försöka hålla det kort. Jag har ju en tendens att skriva romanlånga inlägg och njae, det är lite för tungt för människan att läsa tror jag.

Jag kör på en lista helt enkelt, håll tillgodo. Här kommer:

Snabba fakta om the Stroem Augusti 2013

Vi har bott här i Uväsa i drygt 2,5 år. Tiden rusar, barnen växer om mamman som lever i förnekelse. Hur så där mycket kan barn växa på så kort tid liksom? O bli små vuxna, inte goshiga småbarn med små händer och gulliga röster. Fast fasicken vad jag älskar våra kiddos, så imponerad, stolt, lycklig och mallig över dem. O i ärlighetens namn, förbannad, trött och lite matt på dem emellanåt också. Hallå? Jag är förälder ju.

Från detta....
Den 29 januari 2011, dagen för den stora flytten. Vi hade inte en susning om vad som väntade oss. 

Till detta. Hjälp!
Mina två junior high barn

Vi har förlängt vårt kontrakt med två år. Vi skulle egentligen varit hemma på svensk mark vid det här laget. Kändes inte aktuellt. Två år utomlands är ingen tid alls, första året är kaos, andra är återhämtning, tredje året börjar allt funka och man har lärt sej rutiner, sedvanor och tusen nya ord. Att rycka upp barnen från sin trygga vardag här hemma i vår nya värld skulle vara så fel. Dom vill inte till Sverige, dom är hemma här. Vi lämnar det så här så länge, framtidstankar tar vi en annan gång.

Vi bor i samma hus som vi flyttade in i. Fast jag har visst råkat måla om ganska mycket. Stod inte ut med femtielva nyanser av lejongul o vinröd. Bytt ut ganska mycket svenskdesignade slimmade möbler mot mer rustika amerikanska ditos. O jag trivs! 

Vi älskar vår båt och vår sjö. Finns inget bättre för oss på lediga dagar, guppa omkring eller mer kanske köra illfort som värsta gansters och skratta så vi kiknar när vi flyger över vågor. Mer så är det kanske?

Jag vet inte vad Please jeans är. 

Barnen vet inte vem Lykke Li, Stiftelsen eller Jean Banan är. Aviccii däremot, fast dom vet inte att han är svensk.

Lucas kan inte rabbla Halländska åar i sömnen men han kan väldigt mycket om amerikansk historia och algebra. Cajsa kan inte stava på svenska, K är en bokstav hon förnekar och å ä ö är väldigt onödiga tydligen.

Jag har jobbat mer eller mindre heltid inom PTA på Cajsas skola. Parent Teacher Association, väldigt kul, väldigt lärorikt och galet läskigt emellanåt. Vem trodde det, att lilla jag skulle fixa att sitta i en styrelse, ha dragningar för ledningen och argumentera för min sak? I ett annat land, på ett främmande språk i en annan kultur? Jag kan lova er att jag inte har förnekat mej, har hittat på egna ord, gjort klantiga kulturella fel, jag har charmat byxor av chefer och tryckerier. Alla vet vem the Swedish girl är. Jag hade tre ansvarsområden förra läsåret. Skoltidningen Bulldog News som editor och ansvarig utgivare. Jag har haft ansvar för 2 av skolans 3 största årliga fundraisers och samlat in strax över $10,000. Hejja mej va? Kändes för himla härligt efteråt kan jag säga men under tiden, superläskigt o väldigt ansträngande. Jag delade ansvar för en av skolans två stora middagar, varit room mom i Cajsas klass och hade hand om 5th grades graduation party. Och jag jobbade i media centret på Lucas skola. Claes var sur för att hemmafrun Åsa var på tusen möten och inte riktigt hann med att göra det jag egentligen borde ha hunnit med. Hej städhjälp och här vassego barn, ni kan värma en cheese pizza när ni blir hungriga, mamman måste jobba. Gratis, ingen ersättning men det var inte anledning till jobbet heller.  Men tack snälla PTA för allt jag har lärt mej, tack för er förståelse och tack snälla ni för att jag fick vara en del av skolan på insidan. Och stort tack för denna:

Från och med nu har jag bara... ett uppdrag på barnens skola. Jag är 8th grade rep. vad rep egentligen står för vet jag inte men jag och min vän Debbie är ansvariga för saker och ting som rör 8th grade, både elever, föräldrar och lärare. Inte så där värst ansträngande jämfört med förra året uppdrag men jobb, det finns det. O kul. Det är skillnad på att vara på involverad i en elementary school där alla 750 elever är 12 år och yngre jämfört med 1500 varav 8th grade har 800 elever. O dom har muschtachfjun, stora skor, spruckna röster. Dom är tusen gånger biffigare än mej, tjejerna har kajal i hela ansiktet och så där poppiga kläder och finnar överallt och luktar liiiite för mycket Victorias Secret. Det är inte direkt så att 8th graders rusar fram och ger mej en kram när jag kommer dit så att säga. Eh? 

Vi har haft besök, många. Finns inget som är så in i märgen underbart som att åka till flygplatsen och hämta upp efterlängtade älsklingar. Pirret, tårsvidet. Snart, snart kommer de gående i den kilometerlånga gången från immigration. Se, är det inte dom, där bakom hon med det stora håret, jo det är det, nä, det var visst en städare. Men där, visst är det dom? Där borta! Vifta med flaggorna o ballongerna barn, det är dom! 

Vi har rest en del, upplevt. Men USA är stort, fattar ni hur stort? Finns så mycket att se, uppleva och upptäcka. Så lite tid. Vi har en bucketlist, vi bockar av en efter en. Hur som helst, vardagen här är fortfarande ett äventyr, lever fortfarande i en film och känner mej så sanslöst tacksam. Nästan varje dag. Det finns såklart saker som inte är det minsta glamouröst, det finns saker här som är sämpiga. Mycket. Men eftersom jag eftersträvar att foka på det positiva så struntar vi i det. 

Hundarna, mina bästa girlfriends mår bra. Jag är galen i dem, dom är galna i mej. Vi är radarpar, piff o puffs fast tre. Jag och mina lakritstroll. Som överlevt både hjärtmask och akut bukspottskörtelsinflammation. O hej hamster Billy. Hej fiskar i mängd i färgglada kulörer och jomenjatackarja, hej Åsa, voluntär på ett stall för rescuehästar. Bästa jag vet, att bli skitig under naglarna, lukta häst och gnuffsa med en varm mule. 

I helgen är det labor day, måndagen är ledig. Vädret är varmt och soligt, sisådär en 30 grader och 20 på natten. Basse kommer hem från Sverige med två greveostar i resväskan. Vad mer kan en flicka begära liksom? I kväll är det planeringskväll inför vår tjejresa till Charleston nästa helg. Vi ska visst få appetizers och vin, tant tackar gärna ja till båda.

Saker vi saknar, utan inbördes ordning, familj, syskonbarn, vänner, ost, gå ut i skogen och hämta svamp o blåbär, Vättern, effektiviteten när det gäller pappersarbete. Men dom skojar här va? Så osmidigt och komplicerat när det gäller myndigheter o skolan. Centimeterhöga högar utgör deklarationen, 700 kopior. Skolstart innebär en helkväll med ifyllning (obs, Åsaord säkert) av papper, intyg, bla bla bla. Jag saknar också miljötänket och tryggheten big time. I natt skrek mobilerna här, min o barnens. Amber alert, en bil som blivit stulen med en ettåring sittandes i. Vad falls? Läskigt. Ibland saknar jag det svenska vädret. Fast mest familj o vänner. O ost. Hur svårt ska det vara att tillverka Greveost då? 

Sisådär ja, ett livstecken från Loppan. Gick ju bra det där, och det känns lite pirrigt att skicka på publiceraknappen faktiskt. Tänk om jag inte har några läsare kvar? Det ger sej. Och om det blir en fortsättning på mitt bloggande? Det känns svårt att komma på vad jag ska skriva om, vet inte vad som är läsvärt eller upprepning. Vad tror ni om frågelåda? Vad vill ni läsa om, vad är er önskerubrik? Bring it on! 

Bloggkärlek och respekt,

Asa, the Swedish girl