Nyper mej i armen, igen...

Sådär ja, nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag uppdaterade. Saken med min blogg är ju att det är min alldeles egna dagbok där jag skriver saker för att komma ihåg. Något att läsa när jag är vuxen, barnen utflugna, lessen, glömsk eller bara av ren nostalgi. Att härliga människor som läser bloggen är en bonus. Ett stort tack och många kramar till er som hört av er på olika sätt under tiden bloggen legat i vila. Jag uppskattar era tilltag väldigt mycket! Rörd!

Oj, vet inte ens hur jag ska summera tiden sedan sist. Vilt, totalt vilt, är nog ordet. Vilt som i roligt för det mesta, vilt som i mycket att stå i, vilt som i galet. Härligt. Kul! Ett som är säkert i alla fall är att nää, vi flyttar inte hem i Januari då kontraktet går ut. Två år var ju tanken. Det tar baskemej ett helt år innan man är på säker mark, innan man har etablerat rutiner i ett nytt land. Nu vet jag vart jag ska hitta soltorkade tomater, jag vet vart jag ska köpa frimärken. Jag har lärt mej namnen på de flesta grannarna. Jag har lärt mej knepen, jag har fått många amerikanska vänner och barnen är trygga. Jag är inte längre livrädd för att ringa ett samtal till någon instans. Jag är hemma här nu.  Ett år utomlands är ett äventyr, man skrapar på ytan och upplever massvis. Om man vill leva i ett annat land, verkligen leva, då är två år ett minimum. Att börja tänka på hemflytt nu skulle vara ändå vara tungt. Vi blir kvar, vi stortrivs ju, ni får stå ut med mina upplevelser i den amerikanska vardagen ett tag till. Två år till, minst!

Överaskningsparty med 70 tals-tema i min ära. Evigt
tacksam!

40 årsdagen.... Vilt. Festen, vild. Basse reser vilt, o mest hela tiden. Barnens hår växer vilt, deras kroppar också. Hjälp. Just nu är Cajs nästan jämnlång med Lucas. Hennes ben är kilometerlånga. Skolan är avslutad, End of Grade tester klarade med bravur. Vilt stolt mamma. Jag har tagit på mej (kanske lite för mycket) fler skolprojekt förutom tidningen. Jobbat hårt, känt mej nyttig. Tillfört något. Vilt kul! Tror dock att se till att jobba hårt och mycket är knepet för mej för att undvika koma och onyttighetskänslan.

Sedan skolan slutade 8 juni har finaste syster med familj varit på besök. De åkte igår. Det gör så ont att säga hejdå. Svider som katten. Saknar dem hur mycket som helst. Huset ekar.

Inte alla väskor! Jag fick köra efter taxin med
ytterligare ett lass. Linda gillar att shoppa.

Vill inte att ni ska åka!

Uaaäck! Har sett till att planera de närmsta dagarna till bristningsgränsen. Kollegor på besök, simtävling, sommarskola, barn på översovning, hemflyttningsfest (inte vi som flyttar dock) frisörbesök, utbilda en annan mamma i Publisher,  och sist men inte minst 4th of July fest innan, japp just det, innan bästa finaste Anna o Lars kommer på besök på måndag. Som jag längtar! Overkligt! Vi är lyckligt lottade att fina människor använder sina semesterveckor och insamlade medel för att komma och besöka oss! Har också haft en mycket kär fd kollega till mej på besök häromdagen. Maria med familj var i krokarna och kom förbi på en sockerchocksfika. Underbart trevligt och overkligt det med.

I övrigt då? Mmm, massvis! Måste konsolidera lite med mej själv när jag ligger vid poolen och lyssnar på ett sommarprogram från P1. Har så mycket att skriva om, så mycket att det skulle kunna bli en bok, måste memorera lite. Tant börjar bli gammal, minnet sviker mej. Skojar bara!

All kärlek,

Åsa Maria Ström - full i fasen verkar det som