Min hemstad har sorg...

Idag o nu känns det otroligt smaklöst av mig att publicera ett inlägg om nagellack, en bild på barnen eller en fjuttig åsikt om skolbussarnas usla punktlighet. Min hemstad är i sorg, vi har förlorat en stor hjälte, en sann profil och förmodligen Jönköpings största idrottsman nånsin.
Stefan Liv, vår spelevink, många barns stora idol. Fd målis i HV71, fram till idag spelare i det ryska laget Lokomotiv. Hela Jönköpings pojk, med sin speciella spelstil, sin säregna vinnarskalle, knasiga uttalanden, avslutningsdans på isen, spelaren som många många gånger kom o gav besökande skolklassbarn sina utslitna gamla klubbor, mannen med ett hjärta stort som ett hus, sin mammas son, nybliven make o pappa till Herman o Harry. Han som höll nollan när det gällde.

Ofattbart, onödigt och väldigt väldigt jobbigt. Jag kände inte Stefan Liv, inte på något sätt egentligen men min sorg är påtaglig. För mig, för min familj, för HV och för varenda invånare i vår stad och förmodligen för många andra utanför kommungränsen och även av människor som var noll intresserade av hockey. Paniken som utbröt på Facebook när olyckan skedde, samtal, SMS. Desperat letande efter fakta och information. Hemsidor som kraschar. Ovisshet, var han ombord på planet? Så kom då besanningen på allas farhågor, Stefan är borta, död. Kraschat i ett skräpflygplan nånstans utanför Moskva. Herregud!

Ett helt ishockeylag är borta, finns inte mer. Runt omkring oss finns varje dag människor som hamnar i sorg. Det är livets gång. Jag lider med alla anhöriga, vänner och kamrater som förlorat när o kär i den här kraschen. Ingen är värd att sörjas varken mer eller mindre men idag lider jag mest med Stefans fru, barn o familj o vänner. Och Jönköping, för det är min arena, min hemstad och min familjs hjälte som gått bort. Att se och för den delen vara en del av sammansvetsningen, att finna stöd i varandra. Att många många människor håller om varandra i en till en början virtuell krampaktig,respektfull o kärleksfull kram, att så många människor enas och sörjer tillsammans. Man ur huse för att tända ett ljus, lägga en blomma. Det inger också hopp på något sätt. Det är fint mitt i all bedrövelse.  Stolt över oss som lägger ner våra vapen, rämnar våra murar. Det är vi nu, inte cityfolken mot förorten. Borgare mot bönder, snobbar mot lurkar. Invandrare mot svennar. Vi är ett, en stad i sorg. Tårar trillar på både bankmannen o städerskan. Vi saknar o sörjer vår Stefan, vi tänker på hans fina familj. En liten fin familj, som varit separerad från varandra för hockeyns skull, Stefans jobb. Kanske tänkte de att om ett par år skulle de få skörda frukten av hans hockeykarriär. Leva tillsammans, njuta och unna sig. Mamma, pappa, barn o hund. Snart älskling, snart kommer jag hem...

En sak är jag ganska säker på, att den här tragedin kommer sätta spår i vår stad. Livet före o efter Liv. Jag förväntar mig att tröjan med nr 1 kommer hissas i Kinnarps Arena. Minnesplats, staty, ett gatunamn, byggnader som uppkallas efter, jag vet inte, men Stefan Liv kommer aldrig bli glömd. Han kanske till o med blir en änni större hjälte nu. Vår Stefan....

I morse innan kraschen skrev jag en status på Facebook om att jag måste bli bättre på att leva nu, inte ligga tre steg före hela tiden. Stefans bortgång får bli ytterligare en påminnelse om hur viktigt det är.

Fina Stefan, tack för att vi fick låna dig ett tag. Vila i frid.

Mina sista tankar går till Anna, Herman o Harry. Må ni finna styrka, hoppas ni känner hela Jönköpings omsorg o stöd.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer

Alf Henriksson

Åsa - märkbart tagen