Hej!
Det kan vara så att jag har fått förnyad bloggkraft, och ingen är i såna fall gladare än
Kalaslotta, Tack för pushen honung!
Tänkte jag skulle sammanfatta mej lite, o försöka hålla det kort. Jag har ju en tendens att skriva romanlånga inlägg och njae, det är lite för tungt för människan att läsa tror jag.
Jag kör på en lista helt enkelt, håll tillgodo. Här kommer:
Snabba fakta om the Stroem Augusti 2013
Vi har bott här i Uväsa i drygt 2,5 år. Tiden rusar, barnen växer om mamman som lever i förnekelse. Hur så där mycket kan barn växa på så kort tid liksom? O bli små vuxna, inte goshiga småbarn med små händer och gulliga röster. Fast fasicken vad jag älskar våra kiddos, så imponerad, stolt, lycklig och mallig över dem. O i ärlighetens namn, förbannad, trött och lite matt på dem emellanåt också. Hallå? Jag är förälder ju.
 |
Från detta....
Den 29 januari 2011, dagen för den stora flytten. Vi hade inte en susning om vad som väntade oss. |
 |
Till detta. Hjälp!
Mina två junior high barn |
Vi har förlängt vårt kontrakt med två år. Vi skulle egentligen varit hemma på svensk mark vid det här laget. Kändes inte aktuellt. Två år utomlands är ingen tid alls, första året är kaos, andra är återhämtning, tredje året börjar allt funka och man har lärt sej rutiner, sedvanor och tusen nya ord. Att rycka upp barnen från sin trygga vardag här hemma i vår nya värld skulle vara så fel. Dom vill inte till Sverige, dom är hemma här. Vi lämnar det så här så länge, framtidstankar tar vi en annan gång.
Vi bor i samma hus som vi flyttade in i. Fast jag har visst råkat måla om ganska mycket. Stod inte ut med femtielva nyanser av lejongul o vinröd. Bytt ut ganska mycket svenskdesignade slimmade möbler mot mer rustika amerikanska ditos. O jag trivs!
Vi älskar vår båt och vår sjö. Finns inget bättre för oss på lediga dagar, guppa omkring eller mer kanske köra illfort som värsta gansters och skratta så vi kiknar när vi flyger över vågor. Mer så är det kanske?
Jag vet inte vad Please jeans är.
Barnen vet inte vem Lykke Li, Stiftelsen eller Jean Banan är. Aviccii däremot, fast dom vet inte att han är svensk.
Lucas kan inte rabbla Halländska åar i sömnen men han kan väldigt mycket om amerikansk historia och algebra. Cajsa kan inte stava på svenska, K är en bokstav hon förnekar och å ä ö är väldigt onödiga tydligen.
Jag har jobbat mer eller mindre heltid inom PTA på Cajsas skola. Parent Teacher Association, väldigt kul, väldigt lärorikt och galet läskigt emellanåt. Vem trodde det, att lilla jag skulle fixa att sitta i en styrelse, ha dragningar för ledningen och argumentera för min sak? I ett annat land, på ett främmande språk i en annan kultur? Jag kan lova er att jag inte har förnekat mej, har hittat på egna ord, gjort klantiga kulturella fel, jag har charmat byxor av chefer och tryckerier. Alla vet vem the Swedish girl är. Jag hade tre ansvarsområden förra läsåret. Skoltidningen Bulldog News som editor och ansvarig utgivare. Jag har haft ansvar för 2 av skolans 3 största årliga fundraisers och samlat in strax över $10,000. Hejja mej va? Kändes för himla härligt efteråt kan jag säga men under tiden, superläskigt o väldigt ansträngande. Jag delade ansvar för en av skolans två stora middagar, varit room mom i Cajsas klass och hade hand om 5th grades graduation party. Och jag jobbade i media centret på Lucas skola. Claes var sur för att hemmafrun Åsa var på tusen möten och inte riktigt hann med att göra det jag egentligen borde ha hunnit med. Hej städhjälp och här vassego barn, ni kan värma en cheese pizza när ni blir hungriga, mamman måste jobba. Gratis, ingen ersättning men det var inte anledning till jobbet heller. Men tack snälla PTA för allt jag har lärt mej, tack för er förståelse och tack snälla ni för att jag fick vara en del av skolan på insidan. Och stort tack för denna:
.JPG)
Från och med nu har jag bara... ett uppdrag på barnens skola. Jag är 8th grade rep. vad rep egentligen står för vet jag inte men jag och min vän Debbie är ansvariga för saker och ting som rör 8th grade, både elever, föräldrar och lärare. Inte så där värst ansträngande jämfört med förra året uppdrag men jobb, det finns det. O kul. Det är skillnad på att vara på involverad i en elementary school där alla 750 elever är 12 år och yngre jämfört med 1500 varav 8th grade har 800 elever. O dom har muschtachfjun, stora skor, spruckna röster. Dom är tusen gånger biffigare än mej, tjejerna har kajal i hela ansiktet och så där poppiga kläder och finnar överallt och luktar liiiite för mycket Victorias Secret. Det är inte direkt så att 8th graders rusar fram och ger mej en kram när jag kommer dit så att säga. Eh?
Vi har haft besök, många. Finns inget som är så in i märgen underbart som att åka till flygplatsen och hämta upp efterlängtade älsklingar. Pirret, tårsvidet. Snart, snart kommer de gående i den kilometerlånga gången från immigration. Se, är det inte dom, där bakom hon med det stora håret, jo det är det, nä, det var visst en städare. Men där, visst är det dom? Där borta! Vifta med flaggorna o ballongerna barn, det är dom!
Vi har rest en del, upplevt. Men USA är stort, fattar ni hur stort? Finns så mycket att se, uppleva och upptäcka. Så lite tid. Vi har en bucketlist, vi bockar av en efter en. Hur som helst, vardagen här är fortfarande ett äventyr, lever fortfarande i en film och känner mej så sanslöst tacksam. Nästan varje dag. Det finns såklart saker som inte är det minsta glamouröst, det finns saker här som är sämpiga. Mycket. Men eftersom jag eftersträvar att foka på det positiva så struntar vi i det.
Hundarna, mina bästa girlfriends mår bra. Jag är galen i dem, dom är galna i mej. Vi är radarpar, piff o puffs fast tre. Jag och mina lakritstroll. Som överlevt både hjärtmask och akut bukspottskörtelsinflammation. O hej hamster Billy. Hej fiskar i mängd i färgglada kulörer och jomenjatackarja, hej Åsa, voluntär på ett stall för rescuehästar. Bästa jag vet, att bli skitig under naglarna, lukta häst och gnuffsa med en varm mule.
I helgen är det labor day, måndagen är ledig. Vädret är varmt och soligt, sisådär en 30 grader och 20 på natten. Basse kommer hem från Sverige med två greveostar i resväskan. Vad mer kan en flicka begära liksom? I kväll är det planeringskväll inför vår tjejresa till Charleston nästa helg. Vi ska visst få appetizers och vin, tant tackar gärna ja till båda.
Saker vi saknar, utan inbördes ordning, familj, syskonbarn, vänner, ost, gå ut i skogen och hämta svamp o blåbär, Vättern, effektiviteten när det gäller pappersarbete. Men dom skojar här va? Så osmidigt och komplicerat när det gäller myndigheter o skolan. Centimeterhöga högar utgör deklarationen, 700 kopior. Skolstart innebär en helkväll med ifyllning (obs, Åsaord säkert) av papper, intyg, bla bla bla. Jag saknar också miljötänket och tryggheten big time. I natt skrek mobilerna här, min o barnens. Amber alert, en bil som blivit stulen med en ettåring sittandes i. Vad falls? Läskigt. Ibland saknar jag det svenska vädret. Fast mest familj o vänner. O ost. Hur svårt ska det vara att tillverka Greveost då?
Sisådär ja, ett livstecken från Loppan. Gick ju bra det där, och det känns lite pirrigt att skicka på publiceraknappen faktiskt. Tänk om jag inte har några läsare kvar? Det ger sej. Och om det blir en fortsättning på mitt bloggande? Det känns svårt att komma på vad jag ska skriva om, vet inte vad som är läsvärt eller upprepning. Vad tror ni om frågelåda? Vad vill ni läsa om, vad är er önskerubrik? Bring it on!
Bloggkärlek och respekt,
Asa, the Swedish girl
.JPG)
.JPG)
.JPG)
